* GOAL
* Nummer 7 - Juli - 2008
* Av: Kristian Borell

Det var tänkt att Paolo Maldini skulle lägga skorna på hyllan efter den gångna säsongen. Några veckor efter att Serie A avslutats verkade det dock som hans 24 säsonger långa karriär kan få en fortsättning ett år till. Oavsett hur det blir har Maldini stått för en fantastisk och osannolik bedrift i en fotbollsvärld som snurrar allt snabbare. GOAL:s Kristian Borell blickar tillbaka.
Paolo Maldini är unik. Inte bara för att han har tillbringat 24 säsonger i en och samma klubb, utan för att det aldrig varit diskussion om att han skulle spela någon annanstans. Efter att ha provspelat som 10-åring har det varit givet att karriären skulle spelas i röd-svart. Kring andra av dagens få italienska fanbärare är historien annorlunda. Francesco Totti hade problem som ung i Roma och var nära att lånas ut till Parma innan karriären satte fart och vid Alessandro Del Piero två senaste kontraktsskrivningar har det inte varit givet att han skulle fortsätta i Juventus.
Så icke när det gäller Maldini. Paolo Maldini provspelade till sig en plats i Milan som 10-åring och det stod tidigt klart att han skulle bli något extra. Logiskt tyckte de som sett pappa Cesare Maldini lyfta Europacup-bucklan mot skyn som lagkapten efter Milans seger mot Benfica 1963. Pappa Cesare var lagkamrat med Nils Liedholm, som blev den som skyndade på Paolos entre i seniorfotbollen. Den svenske mästartränaren kunde inte göra mycket annat när Paolo visade upp en fysik och mental mognad långt utöver det vanliga. 1985 kom han med i Milans A-trupp som 16-åring, debuterade i högsta serien senare samma år och ett år senare var han ordinarie i A-laget som 17-åring.

Under Paolos första säsong som ordinarie tog Silvio Berlusconi över Milan och gjorde klubben till världens främsta. Demontränaren Arrigo Sacchi moderniserade den italienska fotbollen med sitt 4-2-2, lika offensivt borta som hemma. Pappa Cesare hade varit spelskicklig mittback, men Paolo hittade sin plats ute till vänster i den legendariska backlinjen med Mauro Tassotti till höger om de båda mittbackarna Filippo Galli och lagkaptenen Franco Baresi. Högerfotade Paolo var ingen naturlig vänsterkantspelare, men han hade med sin förmåga att läsa spelet och sina snabba fötter inga svårigheter att lösa uppgiften.
Under sin första säsong som ordinarie hann Paolo också med att debutera i U21-landslaget. Han satt på bänken när Italien föll efter straffar mot Spanien i EM-finalen och fick bara månader senare känna på hetluften i A-landslaget. Antonio Cabrini, legendarisk vänsterback i Juventus och VM-guldmedaljör 1982, lade skorna på hyllan efter 73 landskamper när Italien kvalspelade inför EM 1988. Dåvarande fördbundskapten Vicini kallade upp Maldini från U21-landslaget och få anade att Cabrinis ersättare en dag skulle noteras för en ännu längre landslagskarriär.

Maldini fick vänta till den 31 mars 1988 på A-landslagsdebuten och var sedan bofast under 15 år i "Gli Azzurri". Efter VM-slutspelet 2002 valde den då 34-årige Maldini att lägga landslagsskorna på hyllan efter 126 landskamper, varar 76 som lagkapten. Båda noteringarna är italienskt rekord, men det hade kunnat bli ännu mera. Pressen var hård på förbundskaptenen Trapattoni att övertala honom att delta i EM-slutspelet 2004, men Maldini hade bestämt sig.
Fortsättning följer...

“Reggina är verkligen inte en distraktion inför det kommande derbyt. “Det är bara ännu en match som vi kan använda för att visa vår förmåga. Vi behöver dom tre poängen och en bra insats som den vi lade in mot Lazio, sa 'Carletto'.